Om en hög kvistar på Varpebräckan vid Baggetorp och Finsland.

Jag kastar en sten

på dina gamla ben,

där skall du ligga till domedag.

Så sade man förr i tiden på Öckerö när man funnit ett lik som flutit iland och som man rösade ute på holmarna. Det var vanligt att göra så ännu under 1800-talet. Längre inåt land förekom en liknande sed, liket forslades här i de flesta fall till kyrkogården, men på platsen för dödsfallet brukade förbiresande kasta en sten eller kvist. Orsaken till detta var tron att kvarlevor, eller själva anden efter den döde, som inte överhöljdes, kunde gå igen. Var det sten man täckte med, kallades högen en kasthög, använde man kvistar kallade man högen för varp. Kravet att den döde skulle ligga i vigd jord tycks inte ha varit så stort, men däremot var det bland folk ett absolut krav att den dödes ben inte fick ligga under bar himmel. Då var den dödes vålnad strax uppe igen för att överfalla vem som än råkade passera förbi. I de fall den döde faktiskt hade forslats till kyrkogården och begravts, trodde man att den dödes ande fortfarande fanns kvar på platsen för dödsfallet, en tro som rentav kan peka tillbaka till de fornnorska sägnerna om draugen. Från Bokenäs socken finns berättelser om folk som blivit gastkramade då de gått förbi en plats hemsökt av gasten. I vissa fall, berättas från samma socken, kunde en sådan gastkramning till och med resultera i ett barn...

I en del fall är orsaken till att man kastar stenar och kvistar på högen ersatt med att man visar sitt förakt för den döde. Så är det med varpen vid Baggetorp i Skredsvik:

”Det levde förr i Skredsvik en bonde, som var mycket stark. Man lovade honom en tunna bönor, om han bar den helt hem till sitt uppför en stor, brant lid. Emellertid hade man även smugglat in en tiokilosvikt, och gubben stupade mitt i backen och dog. Det blev sedan sed, att var och en, som passerade den platsen, kastade en pinne där för att visa sitt förakt för mannens girighet.”

Så berättade man i Skredsvik. En annan version säger inget om någon 10-kilosvikt samt säger att det hela handlade om ett vad, vilket skulle ansetts så syndigt att man kastade pinnar och stenar på gubbens grav. Att förakt skulle vara orsaken är dock sällsynt i de bohuslänska historierna om varpar och kasthögar, och i grannsocknen Högås hade man en annan version:

”Böngubben begrovs vid sidan av vägen tillsammans med sin bönsäck. Sedan blev det sed, att vem som gick förbi stället skulle lägga en eller flera kvistar eller annat i bränsleväg på graven, ty ’böngubben skall ha något att koka sina bönor med.’”

Så sent som inpå 1900-talet offrades bränsle på böngubbens grav. Hur det har gått för alla dem som sedan gått där förbi utan att kasta den minsta lilla kvist kan man ju undra. Det var nämligen farligt att inte kasta något på högen trodde man, gasten kunde förvilla synen på en så att man irrade in i skogen och nästan aldrig kom ut igen (om man inte vrängde ett av sina klädesplagg ut och in, då bröts förtrollningen), eller så kunde gasten vålla sjukdom genom att lägga sina tunga, iskalla armar runt en och krama till så att man aldrig blev sig lik efter dess.

Var finns då Bönegubben? Urmakaren och spelmannen August Marenson får själv berätta:

”På skogsvägen från Baggetorp (Skredsviks socken) till Skredsviks kyrka, ligger strax vid Baggetorp, i ’Baggetorpe skog’ en brant backe, kallad ’Böneliden.’ Alldeles på dess krön ligger en liten kulle, som bär namnet ’Bönegubbens grav.’ På den kullen bruka alltid de som gå vägen fram kasta en kvist eller en sten.”
Berättat för E Pettersson 1921. Ur DAG:s arkiv.

Sagorna är hämtade ur artikeln ”Gengångartro och kasthögar
i Bohuslän” av Carl-Martin Bergstrand, Vikarvet 1936-1937,
samt från Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg.
Text: Per-Allan Olsson

««  Tillbaka till förra sidan