|
Skredsviks kyrka |
|
|
|
|
|
Man
påbörjade bygget, men de jättar, som bodde i närheten, tyckte ej om detsamma.
Vad som byggdes om dagen blev om natten nedrivet. Stora stenar kastades mot
den påbörjade byggnaden. Byggnadsarbetet måste därför avbrytas och en annan
plats utses.
Befolkningen beslöt till sist, efter det många förslag framkommit, att
två oxar skulle sammanbindas – dessa oxar skulle vara tvillingar – och
förspännas en stor stock. På den plats där oxarna stannade, skulle kyrkan
byggas. Oxarna jagades på flykten och stannade först en mil från den plats de
släppts och där ligger nu Skredsviks kyrka.” ”När kyrkklockorna skulle forslas till kyrkan, bar
det så illa till att isen brast på den å över vilken klockorna skulle forslas. En av klockorna
försvann i djupet och kunde ej tas upp igen. Varje
gång klockorna ringa begråter den stora kyrkklockan sin makes hårda öde på
följande melodi: ’Bing, bång, min make ligger i Stocke å.’” Gustav Bratt: Några sägner om Skredsviks kyrka.
Dingle Elevförbunds årsskrift 1927. Kyrkorna i Skredsvik, Herrestad och Högås omtalas
i tillgängliga handlingar först år 1388. I ärkebiskop Eysteins jordebok,
oftast kallad Röde Bog, som finns tryckt och utgiven av H. J. Huitfeldt,
skrivs namnen Skriksuid Kirkia, Haukaas kirkia och Haerastada kirkia. I ett
tillägg från år 1399 upptas ”gambla skuldir” till kyrkorna. Bland
gäldenärerna nämns här liksom vid de flesta kyrkor i Bohuslän konungarna
Magnus och Håkon, som resterade med ”iij arganga” till vardera kyrkan. Denna
skuld härrör antagligen från det lån kungarna upptog år 1371 för att betala
en lösensumma på 12 000 lödiga mark, som Albrekt av Mecklenburg fordrade för
att frige den fångne Magnus. Johan Oedman skriver 1746 om alla tre socknars
kyrkor följande: ”Alla 3 kyrckorna äro af Sten med Trä-Torn,
undantagande Skredswijk, som har allenast en stor skiön Klocke-Stapel, men
2:ne härliga klockor, belägen på Gullmarsbärgs-Ägor. På
Skredswijks gambla klocka står sålunda skrefwit: Christen Christensson haver
denne kloche lade stöbe til Skredswijgs Kirche, Hans Kemmer stöbte mig Anno
1620, Helsingör. Men på nya klockan står Past. Radelii ock Insp. Wolfdauers
samt Klocke-Giutarn Bökers Namn 1739. Alle 3
Kyrckorna äro utstofferade innan til med wackra Altare-Taflor ock
Predike-Stolar, utom wackra Silfwer-kalckar förgylta på hwilka står allenast
utstucket ett Lamb med en Fana, ock thesse Orden: Ecce! Agnus Dei, qui tollit peccata Mundi. Altare-Taflan
i Högås är giord 1672, i Harestad 1673 ock i Skredswijk 1684, utan twifwel
med Gref Aschenbergs Bekostnad, effter thes Höggrefl. wapn står ther på.” Han är också noga med att nämna detta: ”Dock må ej förgäta, (thet iag förr bordt nämna)
mina sal. Swärföräldrars Epitaphium i Skredswik, på hwilket står Kyrkoherdens
sal. Herr Johannis Trogelii ock thess kärestas Emerentiae Schröders Namn ock
åretal nemligen 1710, tå han saligen afsomnade ock hon 1711.” I kyrkoböckerna anges begravningsdatum för
Johannes Trogelius vara 1709-11-23 och för Emerentia Schröder vara
1710-11-22. (Webmasters anm.) Den
gamla kyrkan Häradssyneprotokoll 1851: ”Kyrkan ligger på en hög plan, nära häradsvägen och
ej långt från Gullmarsfjorden, som från kyrkovallen synes.” ”Kyrkan är uppförd nära midt på kyrkogården af
gråsten, i tvenne afdelningar af olika höjd utvändes med tak af tegel på
bräder. Den lägre tillbyggnaden benämnes chor. Murarne utgöras af en yttre
och en inre med fyllning emellan dem af kullersten och annat dylikt. Detta
byggnadssätt är i Bohus Län uråldrigt. Wådligt är derföre att rubba murarne
med uthuggning för större fenster, emedan murarne derigenom blifwa osäkra och
ofta nerramla. Tiden för egentliga kyrkans uppförande är okänd, men i
hvalfvet för choret är, genom fördjupning, anbragt årtalet 1683, som antages
vara det, då tillbyggnaden gjordes.” ”I kyrkan är å bägge långsidorna tvenne
lektarrader för att inrymma församlingen, men med hvilka behofvet af platser
icke uppfylles. Under lektarna äro tvenne bänkrader och en tre alnars bred
gång dem emellan, belagd med stenflisor, högst ojämn och besvärlig att gå
på.” ”klockstapeln (är) uppförd af stolpverke, stommet
inklädt med bräder, tornet derå rundt betäckt med ekspån; bräderna rödmålade
och ekspånen med svart oljefärg bestruken.” Den gamla kyrkan rymde inte mer än 500 personer,
vilket ansågs litet vid tiden för syneprotokollets tillkomst. Sockenmännen
var 1851 villiga att uppföra en ny, rymligare kyrka och därav
Häradssynerättens inspektion. Man utdömde så den gamla kyrkan, med
motiveringen att den ”både är mörk, såsom endast försedd med
tvenne mindre fenster, särdeles höst- och wintertid och alltför otillräcklig
för de nu kyrkobesökande af församlingen.” När Axel Emanuel Holmberg inspekterade kyrkan 6 år
tidigare gjorde han följande iakttagelser: ”Kyrkans byggnadssätt wittnar om den högsta ålder.
Ett fyrkantigt skepp och ett mindre dylikt chor, förenade genom ett hwalf, belyses
af endast hwart sitt fenster på södra sidan. På denna sida hafwa ock dessa
byggnadens hufwuddelar sin särskildta höga och smala ingång. Inwändigt är
kyrkan till och med i sjelfwa choret alldeles öfwerfylld med läktare, den ene
öfwer den andre. Den oljemålade altartaflan, som prydes af wäl utfördt
sculpturarbete, föreställer den korsfäste, och nattwardens instiftelse, samt
liknar till alla delar den, som finnes i Klöfwedals kyrka på Tjörn.
Predikostolen är prydd med Christi och Apostlarnes wäl skurna bilder, samt
förfärdigad 1609. År 1791 försågs kyrkan, förmedelst frivilliga gåfwor, med
ett orgelwerk af 8 stämmor, förfärdigadt af Joh. Johansson Eberhardt i Skara,
och renoveradt år 1824. Sydwest om kyrkan står ett litet trätorn med 2
klockor, den större gjuten 1737 och den mindre 1620.” Den
nya kyrkan ”Den (kyrkan) är byggd 1855. Jag har talat med en
gammal, som var med och byggde, så jag vet fullkomligt hur det gick till
alltihop. När de
skulle riva den gamla kyrkan, för det fick de göra först, för de skulle
använda den sten som material till den nya, men den kunde inte räcka till
allt, utan då var det så att vart hemman fick lämna en kista sten. De var en
tre alnar i fyrkant. De behövde inte lägga upp det tre alnar i höjd, utan
halvannan aln. Och så skulle de köra ner den, men hemma slapp de för det var
posthemman. Men så
skulle de ha en stor bjälke, den stora som går tvärsöver kyrkan under
läktaren. Den skulle vara fäste för ankarjärnen, så den fick ju inte skarvas.
Men till att få ett sådant träd, det var inte lätt. Den skulle vara 28 alnar
och så skulle det stå 11 tum i topp. Det trädet hittade dom på Bråten. Han
begärde 60 riksdaler för det och det tyckte de var alldeles för mycket. De
ville inte ge mer än 50. De skicka folk upp och skulle hugga ner den. Men
nej, sa han, de ska inte där ute i skogen, utan det gör jag själv. Och vill
de betala det jag vill ha så ska de få det, annars inte. Då kom
de ner till dåvarande pastor Schiller. Han sa, att granen ska vi ha, och det
han har begärt det ska han ha. Då gick de upp och fick gärna hugga ner den. -
- - De hade
fyra hästar före ner och de hann halvvägs förste dan...!” ”Där under läktarn skulle det vara stolpar, och de
skulle hyvlas; de kalla det axhyvlas. Det var två som satt och hyvla, och det
gick så sakta, så sakta. Då sa
byggmästarn till en pojk: Du skall få en tolvskilling så skall vi ta och slå
en kall bytta vatten över hyveln för dom.” (Vilket pojken gjorde) ”Vad gör du så för, sa han? Ja,
byggmästarn sa han var rädd det skulle ta eld för de.” Oskar Johansson, bandupptagning. Altartavlan En inskrift på baksidan av altaruppsatsen upplyser
om dess tillkomst: ”Aar 1684 Er denne Altartaffle giort och Stafferet,
samme tid war her Claes Torgiersson Sogneprest, och Anders Jenssen i Knaehammer
kierchewaergere.”
Huvudstycket föreställer en symbolisk Golgata-scen och på pedellan
finns en bild av nattvardens instiftelse. Målningarna är utförda av Johan
Hammer. Denne vann burskap i målareämbetet i Stockholm år 1669. Han arbetade
bland annat för Magnus Gabriel de la Gardie på Venngarn, Läckö och andra
slott. Kyrkomålningar av hans hand finns bl.a. i Husaby, Göteborgs Christine
och Bro kyrkor. Konsthistoriskt ansluter sig hans arbeten till den flandriska
barocken (Svenskt Konstnärslexikon).
Altaruppsatsens bildhuggeriarbeten är utförda av ”Marcus Jäger,
Snidare”. Marcus Jäger senior vann burskap i Göteborg år 1683. Liksom Hammer
har han arbetat i Bro kyrka. Han har även utfört en predikstol i Lysekil och
snidat altaruppsats och korskrank i Kungälvs kyrka. På
altartavlans högra sida återfinns det Aschebergska vapnet. Som pendang sitter
till vänster hustruns vapen, Margareta Eleonora von Bussek gennant München. Predikstolen År 1855 förfärdigades en ny predikstol till
kyrkan. Den gamla kyrkans predikstol finns nu i Uddevalla Museum. Den är
utförd av bildhuggaren Nils Efvertsson Bratt. På nedersta listen har han
skurit in: NILS EFVERTSSON BRATT MANVFECIT. På frisen står följande text: TIL
GUDZ NAVNS AERE OC SKREDSVIGS KIERCHES BEPRYDELSE ER DENNE PREDJKESTOLL PAA
KIERCHENS EGEN BEKOSTNAD VED SOGNEPREST HER CLAVS TORGIERSONS TID DOG TILLIGE
MET KIERCHEVERGEN FORFERDIGIT OCH OPSTELLT ANNO 1669.
Predikstolens sidor är uppdelade i fem fält i vilka syns de fyra
evangelisterna och mitt emellan dem en bild av Kristus. Ljudtaket är
åttakantigt. Altarskåp.
Träskulptur I Uddevalla Museum förvaras en träskulptur, som
ursprungligen tillhört ett numera försvunnet altarskåp. Bilden föreställer
sankt Halvard. Konstnären har framställt honom som biskop med mitra. Troligen
har han i vänstra handen hållit en biskopsstav, eller en pil, men denna är
försvunnen. I högra handen håller han sitt martyrredskap, en kvarnsten.
Skulpturen anses vara snidad på 1500-talet. Holmberg 1845: ”Uti kyrkan förwaras åtskilliga fornlemningar,
deribland 6 helgonbilder i synnerhet ådraga sig konstwänners uppmärksamhet.
De äro skurna i trä af werklig mästarehand. Den ena föreställer en biskop med
en quarnsten i hand; måhända skall denna wara S:t Halfward. De öfriga fem äro
qvinnobilder, af hwilka en beledsagas af ett barn, en annan trampar på en
drake, den tredje håller en kalk och den fjerde en ask. Den femte är utan
attributer.” Brusewitz 1864: ”De här befintliga figurer, hvilka Holmberg säger vara
skurne i trä af en verklig mästarehand, sakna, oaktadt detta ampla loford,
allt konstvärde. Ett enda, föreställande S. Halfvard, är af interesse, såsom
typ för nämnde helgon...” ”Man torde erinra sig, att den helige mannens
kropp blef nedsänkt i sjön med en qvarnsten bunden vid halsen: här ser
qvarnstenen snarare ut som en ost.” Nattvardskärl Kommunionskalk av förgyllt silver, tillverkad av
Sven Wallman, Göteborg, 1702. Höjd 22 cm. Fot i sexpass. Under foten står:
Pastore Johanne Trogelio. Patén av
förgyllt silver. Diameter 15 cm. Samme mästare, 1702. Sockenbudstyg Kalk av silver. Sven Wallman, 1709. Patén av
silver. Tillverkad av Johan Bengtsson Ryberg, Uddevalla. Ryberg var mästare i
Uddevalla 1722-1757. I inventarium över Skredsviks kyrkas skrud och
egendom 1748 upptas under rubriken Trä ”en kalk och patén brukades i ofredel.
tider”. I senare inventarier har de inte kunnat återfinnas, men ännu 1838
finns en oblatask av trä i inventariet. Mässkrud En röd mässkrud i mönstrad brokad. Den beskrevs i
inventariet 1748: ”En mässe hakel af rödt blomeradt sidentyg med silfwer
galoner kantad, samt med kors på ryggen af dito galoner, köpt för kyrkans
egne penningar. Åhr 1735.” Dopfunt
och dopskål
Cuppan
är indelad i 14 arkadfält, skilda åt av kolonner. I det största fältet en
gestalt, som stöter en lans i en drake. Därbakom ytterligare två gestalter,
av vilka den ene bär ett kors i vardera handen. En annan
bild återger en martyrscen. Skaftet
utformat som en knippekolonn, med dubbla vulster upptill och nedtill. Foten en
fyrkantig skiva. Ovanpå denna en liggande drake med gapet öppet över en
liggande gestalt. Funten
är skadad och endast nödtorftigt lagad med cement.
Deponerad 1872 i Göteborgs Museum. Återlämnad till kyrkan 1924. Nu
uppställd i korets södra del. ”På
funten som är af telgesten vthuggen är ett stort diupt messingsfat,..” står
det i inventariet över kyrkans skrud och egendom år 1728. Inventariet av år
1744 upplyser om skålens vikt, 5 marker. Diameter
59 cm, höjd 14 cm, brättets bredd 10 cm. Fatet är
drivet och av mässing. Brättet är ciselerat och drivet. Fil dr Harald Wideen
har i ett utlåtande 1963 daterat fatet till 1600-talet. Gunnar
Brusewitz, Elfsyssel, 1864: ”Skredsviks kyrka (Skriksvikr) är helt ny och
temligen treflig till och med för våra barbariska tider. Dess altarprydnad
lär vara gifven af grefve R. v. Aschenberg och dess grefvinna, hvilkas vapen stå
på densamma. I tornrummet förvaras en gammal dopfunt, dock söndrig och
klumpigt arbetad. Endast dess ena sida har jag kommit åt att se och afrita.
Den framställer, enligt min förmodan, draken i Babylon och prinsessan, som
skall kastas för densamma. Holmberg, på sin tid, kunde endast komma åt den
motsatta sidan. Han beskrifver den sålunda: ’framsidan föreställer en
qvinnofigur, (S. Catharina?) liggande på en såg eller annat taggigt
instrument, hvarpå tvenne bredvid stående mansfigurer med handspakar nedtrycka
henne. Ofvanom synes ett menniskohufvud, som utspyr någonting öfver den
liggande figuren. Funtskålens andra sida visar helgonbilder. På foten en
liggande menniskofigur och en drake.’ – Det hela är 1 aln 14 tum högt;
skålens diameter 1 aln 3 tum.” Holmberg,
Bohusläns historia och beskrifning, andra upplagan 1867: ”Uti kyrkan finnes en högst märkvärdig dopfunt av
tälgsten. Framsidan af denne föreställer en qvinnofigur, liggande på en såg
eller annat taggigt torturinstrument, hvarpå tvenne bredvidstående mansbilder
med handspakar nedtrycka henne. Ofvanom synes ett menniskohufvud, som utspyr
något öfver den liggande figuren. Motsatta sidan visar åtskilliga
helgonabilder, deribland en qvinnlig, hållande 2:ne kors, ett i hvardera
handen, och derbredvid en ofantlig drake eller krokodil, i hvars gap en
menniska ligger med hufvud och armar instucken, under det att en annan figur
antingen med ett kring den uppslukades lif bundet rep söker draga honom ur
vidundrets svalg, eller ock med en handspak stöter honom dit in. På foten är
uthuggen en liggande menniskobild och en drake med upplyftat hufvud. Det hela
är groft arbetadt, men röjer en hög ålder.” Webmaster funderar: Kan dopfunten ha haft en plats i Dragsmarks
kloster? Inte nödvändigtvis på grund av drakbilderna. I sista kapitlet av
Hakon Hakonssons saga heter det bland annat: ”i Tönsberg lät han” (kung Hakon
Gamle) uppföra Barfotabrödernes (Minoriterbrödernas) kyrka, som sedan blev
flyttad söder till Dragsmark: där lät han bygga Marieklostret med en
stenkyrka, vartill han gav 50 markabol jord” Johan Ödman sätter året för
klostrets tillblivelse till 1234. Webmaster råkar veta att en engelsk gentleman för
en tid sedan besökte Skredsviks kyrka, under sin kartläggning av medeltida
dopfuntar i Norden. Denne man blev av kyrkoherden visad till dopfunten, och
tyckte sig kunna spåra ett österländskt ursprung hos en del figurer på
funten. Kyrkoherden i Skredsvik vet mer om detta. Ljuskronor I kyrkan finns fem stycken ljuskronor. Ännu vid
mitten av 1800-talet hade kyrkan blott en krona. I 1846 års inventarium står
den upptagen under rubriken ”mässing”: ”En ljus krona med 8 pipor väg. 8 do.”
Vikten var alltså åtta marker. Under ”jernsaker” finner man ”en länk till
ljus kronan”. I det äldsta tillgängliga inventariet från 1728 står det om
samma ljuskrona: ”en messings liuskrona, gifwen fordom af Didrich Kall”. Didrik
Kall var fogde och bodde enligt jordeböckerna på Dynge åtminstone 1659-67.
Han kallas i dessa ”Didrik på Döenge”. Ljusstakar Även ljusstakar var det brist på i gamla kyrkan.
De två malmstakar, som fanns var enligt 1838 års inventarium ”stora,
obrukeliga”. År 1728 upptas de som ”ett par stora liusastakar af malm”. Kyrkklockor I kyrktornet hänger två klockor, en mindre och en
större. Den minsta klockan är äldst. År 1728 sägs ”en
mycket liten klåcka hänger i stapulen”. En inskription
på klockan anger att den är stöpt i Helsingör år 1620. Klockgjutaren hette
Hans Kemmer. Vidare sägs att Christen Christensson lät stöpa klockan. En
fogde i Sunnerviken med detta namn omtalas 1622. I ett
tillägg till 1728 års inventarium står den stora klockan omnämnd. ”1
stor klåcka til den lille hängiande bägge i det nya kyrkiotornet.”
Tillägget är inte daterat. Klockans inskription omtalar
att den är gjuten i Göteborg 1737 av Arvid Böök. Vid
biskopsvisitationen år 1742 anmärktes att ”efter sidsta eller 1740
åhrs räckning har kyrkan skuld hos sochnemännen til 125 dr 3 öre srmt som til
en klockas omgjutande ock andra nödiga reparationer måst användas”.
Skredsviks gamla kyrka saknade torn. En klockstapel var rest på berget
nordost om kyrkogården. På flöjeln ”synes bilden av en tupp och årtalet 1739”
(Inventeringsprotokoll 1830). ”Det var så att när de hade byggt kyrkan så fick
den gamla klockstapeln stå kvar. Den var byggd av trä men med sten emellan.
Det var timrat omsorgsfullt och det var tydligen byggt när de köpte
storklocka 1739. När de
så rev så tog de och byggde sockenmagasinet av. Det skulle vara att samla säd
i.” Oskar Johansson, bandupptagning. Utom när annat anges är texten hämtad ur ”Tre
socknar i Lane” red Gunnar Ekberg, Uddevalla 1970, med redaktörens tillstånd. |
|
|
|
|
