|
DYNGE HUS OCH BÖRSÅS
KULLE |
|||||
|
|
|
||||
|
"Där uppe bodde en gång en kung. Han var rik och stark och
bestämde över alla här runtomkring. Men så en dag kom vikingar seglande ute
på havet. De lade i land vid Ormstadsviken och drog upp mot berget. Men
kungen hade samlat sitt folk och angriparna kunde inte ta sig in i borgen. Så
lyder en sägen om Börsås kulle, vid Finsland och Ormestad i Skredsviks
socken. Också Johan Oedman har i sin "Bohus-Läns Beskrifning"
(1746) tankar på en kung som bott här omkring. Han skriver: Vad
kom då först, kan man undra: guldfyndet eller sägnen om kungen på Börsås
kulle? Det kan ju ha varit så, att fyndet har lett till spekulation, som lett
till mytbildning. Utgrävningar
har visat att det förvisso har funnits en permanent bosättning på kullen. Man
har hittat husgrunder och ett par eldstäder, samt handkvarnar, säd och
krukskärvor. Husgrundernas storlek kan dock väcka frågor angående dateringen till folkvandringstid.
De borde då nämligen ha varit större. Möjligen är bosättningen från senare tid, kanske från
sagans vikingatid. Platsen har ett mycket strategiskt läge med skyddad
hamn i nordväst och åkermarker i sydost. En
plats med liknande förutsättningar finns alldeles i närheten, vid
Gullmarsberg, där kanske till och med Norges kung "campade" en gång
i tiden, Dynge. Det är också en kulle, närmare vattnet som fordom slog
mot dess fundament. Utanför finns en långgrund vik, den så kallade
Dyngekilen, passande för skepp som går högt i vattnet, till exempel de utan
köl. Åt andra sidan finns bördig åkermark, där man konstaterat spår av
stenåldersmänniskors verksamhet. "Då konung Haakon kom till Viken, samlades mycket
krigsfolk till honom, de fleste till häst. Han låg mycket länge i Dyngia, och
väntade på ärkebiskop Sigurd och de män, som skulle komma norr ifrån.
Konungen hade då öfver 30 skepp, de flesta tämligen stora, samt mycket och
vackert folk." Detta
är hämtat ur Haakon Haakonsons saga, kap. 262. Året är 1248, och kungen var
på väg till Lödöse för att möta svearnas kung, Erik. Det var orostider och
man ansåg det nödvändigt med ett "toppmöte" vid den tidens
riksgräns. Det finns delade meningar huruvida det verkligen var i Dyngekilen
som kungens alla skepp fanns, Wilhelm Berg som gjorde utgrävningar vid Dynge
1912-1913 hävdar att det är troligare att kungen inväntade ärkebiskopen vid
Dyngön, väster om Fjällbacka. Vad som möjligen talar emot detta är det faktum
att av det krigsfolk som samlades så kom de flesta till häst. Då
landförbindelserna vid denna tid var av en helt annan art än dagens
motorvägar, så kan man förmoda att det tog lite längre tid att resa, och
förvisso får kungen vänta på ärkebiskopen och hans folk mycket länge. Fanns
det redan då en borg på Dynge? Om Norges kung valde att stanna på denna plats
under lång tid, i orostider, så måste han ändå vara säker på att han var
skyddad. Men inte i någon saga eller annat dokument talas det om en befäst
byggnad här. Själva namnet Dynge kanske har ett och annat att berätta, men
mer om det senare.
Det
första officiella dokument som omnämner Dynge är ett brev daterat den 29
december 1307, bevarat i Diplomatarium Norvegicum. Brevet innehåller en
överenskommelse mellan de båda svenska hertigarna Erik och Valdemar, samt
kung Haakon av Norge. Den norske kungen utfäste sig, att som bidrag till
kostnaderna för kriget mot Danmark, överlämna 1000 mark silver. Vid en
sammankomst på Dyngia överlämnades pengarna denna dag genom ombud för
de båda parterna. Hertigarnas ombudsman var befallningsmannen på
Ragnhildsholmen. Året efter, 1308, påbörjades bygget av Bohus fästning, på
uppdrag av den norske kungen Håkon Magnusson. Ett
senare brev, också bevarat i Diplomatarium Norvegicum, daterat den 1 april
1339, talar om Dyngiu-husi, vilket sägs betyda att slottet nu var
befäst, och kanske också bebott. Om perioden 1340-1400 kan du lära mer genom
att klicka här Nästa
gång Dynge nämns är den 21 januari 1405, då den svenske kungen Erik och
drottningen Margareta skriver, att de såsom pant för ett lån på 600 lybska
mark, till en viss Ficke Grubendal, hans hustru och arvingar, överlämnar
"all den mark som vi och kronan hava". Det gällde all kronomark i
Bokenäs och likaså den kronomark i Skredsviks socken "som Fikke
Grupendal nu i värje hafver", dvs Ficke bodde redan där, och det är
Dynge som avses. Grubendal var en gammal dansk adelssläkt som kommit till
Bohuslän. |
|||||
|
Några bilder från Vilhelm Bergs utgrävning av Dyngehus. |
|
||||
|
Dynge
gick sedan i arv till Fickes son Eggert, som i ett dokument från 1476 skriver
sig som herre "på Dynge". Eggert var den siste av ätten Grubendal, han
hade inga egna barn, utan i gåva överlämnar han till sin styvdotter Dorotea
Håkansdotter och hennes make Laurens Nilsson "12 markabol i Viken".
Man har antagit att därmed blev Laurens Nilsson herre till Dynge hus, trots
att gåvan specifikt gäller gården Viken i Björlanda socken på Hisingen. I
vilket fall som helst så skriver sig senare Laurens som "Lauris i
Dynge". Laurens
var en inflytelserik man. När den danske prinsen Kristian den 25 juli 1489
får Norges riksråds godkännande att efterträda sin far, kung Hans, som kung
över Norge när denne avlider, är brevet med beslutet beseglat med namn och
sigill av bland andra "Lauris i Dynge". Not 1 |
|
||||
|
Detta hade kunnat vara en bild från Eggert Grupendals dagar på Dynge. |
|||||
|
Ett
dokument i norska riksarkivet (Diplomatarium Norvegicum band V, no. 983)
berättar om en tvist mellan Laurens Nilsson i Dynge och Henrik Krummedike,
riddare och hövitsman på Bohus. I detta dokument berättas om att Henrik
Krummedike hävdar att det finns en köttslig arvinge, en son, till Eggert
Grubendal. Denne arvinge, Ficke Henriksson, har i sin tur en arvinge som till
Krummedike sålt hela sitt "arv" som "Lawris
nw wdj were haffuer" dvs nu är i Laurens ägo. Krummedike bevisar med
åtskilliga dokument som han äger att Ficke Henriksson verkligen är äkta, både
på fars- och morssidan. Till detta, behandlat separat i no. 983, tillkommer
de gåvor Eggert Grubendal överlämnade till styvdottern. Dessa, säger
Krummedike, skall förklaras ogiltiga. Bland gåvorna ingår högst troligen de
12 markabol i Viken på Hisingen som nämns ovan. Allt går som Krummedike vill.
Arv och gåvor tas från Laurens och Dorotea, och tillfaller istället Henrik
Krummedike. Detta händer den 13 mars 1499 i Oslo.
Dynge
hus försvinner härmed ut ur historien. I fortsättningen nämns endast Dynge
gård och gods, som används som pant i senare brev. 7
september 1519: Föreståndaren för Dragsmarks kloster, Herman Matsson, skriver
i ett brev till kung Christian II att Henrik Krummedike under lång tid
underlåtit att betala 500 Mark som klostret fått av drottning Dorothea och
som Krummedike skulle vidarebefordra. Matsson vill därför förfoga över Dynge
gods så lång tid som Krummedike vägrat ge klostret pengarna. Av brevet kan
man utläsa att Matsson hänvisar till en tvist om arvsrätt, gällande detta
gods. En viss Per Gundersens hustru har sagts vara rätta arvtagerskan men
Matsson betvivlar detta. Det sägs också att godset nu lösts från Per
Gundersen av Hans Mule med 500 Mark. Godset är förfallet, en tredjedel ligger
öde.
|
|||||
|
Hans
Mule avlider 1524. Den 8 december 1523 emottager på livstid Didrik Willumsen
av Henrik Krummedike Dynge gård och gods mot 3 tunnor smör i årlig avgift.
Didrik avlider under det följande året. Sedan blir det åter Hendrik Krummedike som står som
ägare, fram till sin död 1530, änkan Anna Rud äger sedan godset fram till
1533, i juni, då Anna avlider.
|
|||||
|
|||||
|
Så
slutar sagan om Dynge slott. 1658 blir Bohuslän svenskt. 1659 innehas Dynge
kronohemman av åbon "Didrik i Döenge" (Didrich
Kall, se historiken över Skredsviks kyrka). 1661 är både Didrik
och en Nils skrivna på hemmanet, och det är de till och med 1664. Men då har
kronan redan 1661 donerat Dynge gods ägor till Rutger von Ascheberg. |
|||||
|
|
Omfattningen av Dynge gods, såsom det
1661 donerades, var följande: Dynge
måste redan när slottet existerade ha haft ekonomibyggnader, och Wilhelm Berg
försökte lokalisera platsen för dessa. Han kommer fram till att de funnits
mellan vallgraven och den dåtida landsvägen, och han genomförde utgrävningar
här sommaren 1913. Han skriver: "Det kan sålunda vara naturligt att
Dynge ekonomibyggnader förlades till planen utanför vallgrafven" ...
"Det är äfven sannolikt att boningshuset efter borgens ödeläggelse var
här beläget. Namnet Dynge användes numera icke utan stället kallas
Gammalgården, som antagligen uppkommit efter förflyttningen till
Gullmarsberg." (Göteborgs och Bohusläns
Fornminnesförenings tidskrift 1914) Vid
utgrävningarna påträffas en mur, och när Wilhelm följer denna finner han
grundmurarna till en byggnad. Runt denna finns en mängd krossat fönsterglas,
och inuti hittas bland annat en mängd kritpipor, dekorerade med liljemönster.
En man från orten som hjälper till med utgrävningen säger att man länge sett
irrbloss över platsen, och det är känt att det spökar så mycket här att ingen
har vågat gräva förut. Wilhelm Berg konstaterar dock att någon minsann varit
här och grävt förut, tecknen är tydliga. Gammalgården brann ner, säger man,
under senare hälften av 1600-talet. |
||||
|
|
|||||
|
Några bilder
från dagens Dynge ruin, tagna i mars 2002. På de två längst upp ser man
själva befästningsmurarna, under dem en bild av ekonomibyggnadernas plats
samt längst ned en hittills outforskad del av ruinerna. |
|||||
|
Det skall nämnas, att trots att en
skrift som behandlar Dynge utgetts av Göteborgs Arkeologiska museum så sent
som 1992, så betyder det inte att någon arkeolog nyligen varit där. Vad
man helt enkelt gör i denna skrift är att citera Wilhelm Berg! Dynge har
efter 1913 ej varit föremål för någon utgrävning. Wilhelm
Berg berättar något märkligt i sin redogörelse för utgrävningen: När
landsvägen lades om på 1870-talet (den hade förut gått bakom kullen) hittades
nedanför Dynge kulle, i en grusbank, en nyckel av guld, eller annan gul
metall. Den var ett lillfinger lång. 1880 hade dock nyckeln försvunnit.
Wilhelm gräver i grusbanken, men hittar inget av värde.
Wilhelm Berg fick denna
skiss av den försvunna nyckeln. Den
nye ägaren bytte snart namn på kronohemmanet Dynge och kallade det Gullmarsberg
istället. Men namnet Dynge var så väl inarbetat, att det dröjde ända tills
mitten av 1800-talet innan det slutade användas i jordeböckerna. Det var
antingen "Dynge" eller "Dynge eller Gullmarsberg" som
användes. Namnet hade mycket gamla anor, och platsen hade varit viktig under
så lång tid, att det inte var lätt att tänka sig att det nu skulle heta
Gullmarsberg.
NAMNET DYNGE Det
finns en teori (Janzén, Göteborgs och Bohusläns
forminnesförenings tidskrift, 1932-33) om att namnet
härstammar från den närliggande Dynge å, på grund av dess dyiga botten. Men
David Palm konstaterar i sin Ortnamnen i Göteborgs och Bohus Län, XII,
att vid Dyngehus tillkomst hade bäcken sin mynning åtskilligt längre söder ut
än nu, varför det inte kan finnas något samband. I Websters lexikon
från 1913 står följande om ordet "dung", vilket vi
översätter med "dynga": Att
Dynge betyder borg är kanske inte hela sanningen. Det gammalpreussiska
Dinge t.ex. betyder skog. Tänk på vårt svenska dunge. Det
lettiska Diñgas betyder glänta, eller öppen plats, och i samma språk
finns ordet Dinga, som betyder växt, eller "plats där det växer
bra". Det anglosaxiska Dun betyder kulle, eller berg. I tyskan
står Düne för kulle. I gammalhögtyskan Tunga, som betyder
"växtlighetsbefrämjande" eller "tillväxtbefrämjande", och
i sanskrit Dhûnâk. En
bergknalle är naturligt den bästa platsen för en fortifikation. Denna
sammankoppling mellan de båda företeelserna som säkert uppkommit om och om
igen i historien har lett till att namnet för berg har utgjort grunden för
namnet för fortifikation, eller borg. Där har vi det galliska Dûnum, det
engelska Dungeon, och det franska Donjoun. Samtidigt återkommer i flera språk
kopplingen till växande, tillväxt. Den exakta betydelsen skiljer sig, det kan
i ett språk vara fråga om gödsel, näring, och i ett annat fråga om
växtlighet. Kan det vara så att skilda företeelser i de olika
kulturerna har fått åskådliggöra en egenskap som från början beskrivits med
samma ord? Dvs gödsel gavs namnet "dynga" för att det var ett
uttryck för egenskapen livskraft? Samtidigt ledde härledandet av namn
utifrån denna livskraft till att det skyddade läget på ett berg gav det ett
namn som beskrev dess livskraftsbefrämjande egenskaper. Dynge behöver alltså
inte ha att göra med Dynga, båda namnen kan vara uttryck som utvecklats
parallellt ur en mycket äldre vokabulär. Text: Per-Allan Olsson |
|||||
