År 1740 såg man en stor orm i Saltkällefjorden. Linnés lärjunge Pehr Kalm berättar:

"Orm, som skall ha varit ganska stor och ovanlig, visste mest en och var här i länet att tala om, den man skall hava sett om sommaren 1740 uti Saltkällefjorden. Det sades att densamma merendels gått under vattnet, så att då man stått på ett berg, skall man kunnat sett densamma ned uti och under vattnet. De lade till att den ibland kommit ett stycke från botten upp ur vattnet och då skall hava stått ända rak och upprätt till en karls längd över vattnet, samt i övrigt varit så tjock och stor som en timmerstock. Huvudet på honom skall varit svartgråaktigt; den sades väl gjort ingen skada men skall dock skrämt fiskarena så mycket, att de på en lång tid icke dristat sig ro ut till sjön att fiska. Denne ovanlige ormen berättades hava gått i ovannämnde sjö om sommaren uti 2 à 3 månader, efter vilken tid man ej mera vetat av honom."

När Tanumsprästen Johan Ödman en kort tid efter gör en resa genom området gör även han anteckningar om en orm, men nu låter det helt annorlunda:

"I denna Smörkullen sägs av gammalt folk, att en stor orm eller drake har haft sitt bo, Ormeskred kallat, där dagligen ur hålet rinner en fin sand ännu med Muskus och Barlind beprytt även också tvärt emot över fjorden, där han lagt sig, tvärs över Gullmarsfjorden, så att inte någon båt, långt mindre något skepp, kommit in eller ut från Saltkällan, tills en Näskung, utan tvivel från Stångenäs, där han så väl som i Tunge härad ödelade både får och fä, som råkade komma honom för nära, hittade på det rådet att beslå hela kölen på ett skepp med sågblad, varefter han med en stark stående god vind från väster lät segla på ormen och skar så honom mitt av, där han låg en halvfjärdings väg över fjorden lång, vars halva revben, såsom av en stor valfisk, hänger än idag uti Skredsviks kyrka till en åminnelse."

En annan variant av denna sägen säger att man bemannade tre fartyg med dödsdömda fångar och satte liar i botten på skeppen. Först kastade man ut en massa tomma tunnor i sjön så att draken skulle vara sysselsatt med att slåss med dem. Draken skars nu av på tre ställen. Hans innanmäte flöt i land vid Gårvik, som enligt sägen fick sitt namn efter detta (gör=inälvor). I en annan sägenvariant omtalas att draken till slut blev så stor och kraftig att han kunde ligga och suga i sig boskap från fält och ängar med blotta andedräkten.

Ytterligare sägenvarianter berättar att denna drake "växte ut" ur ett hål i Smörkullen:

"Den ormen vart till slut dödad, men nu växer där ut en ny på samma ställe, tror de. Men det tar en två, trehundra år, innan en sån gosse blir fullväxt."

Mer än bara drakens halva revben togs tillvara:

"....själv har jag ägt en ryggkota av den, och den var så stor, att den använts som huggkubbe att hacka granris på."

Färgbilden är hämtad från Carlshamn Commersen AB:s websida " Unga Fakta".

««  Tillbaka till förra sidan