”Det var här som människorna dödades utan urskiljning när de kom åkande. De kastades ner för stupen i de väldiga järnklevsskogarna och sedan vittjade stigmän och rövare deras fickor och marknadstinor. Här gick vägen västerut från Uddevalla och här var ständig trafik.”
Signaturen Gregor,
Bohusläningen 8/8 1959

Om ett överfall i Järnklevebergen skrev skolflickan Lisbeth Johansson i ett bidrag till hembygdsföreningens insamling av folkminnen. Det är hennes morfar som berättar.
”Anders i Skogen och hans son Kristian fick en gång sällskap med ett par karlar uppför backarna vid Överby häller. Anders hade en påk i kärran, att försvara sig med om han blev överfallen. Karlarna menade, att Anders som var så stark inte behövde någon påk. De fick honom att kasta den ur kärran, men en av dem grep genast påken och slog låret av Anders.”
(Tre socknar i Lane, sid 139)

Över Berg och Kamperöd kan man ännu följa den gamla vägen utan svårighet. Den går över Kamperöds klevor, genom Torpe skog till Rotviksbro. Möjligen har en äldre sträckning gått över Rotviks gård till Svälte. Från Svälte fortsätter vägen upp mot Järnkleve vatten, som tydligen fått sitt namn av denna ryktbara passage. Ordet klev kommer av kliva och betecknar ofta ett mindre brant ställe på en annars tvärbrant bergvägg. Beskrivningen passar fullkomligt på detta ställe. Vägen går nämligen fram i ett högt bergsparti, bitvis utmed branta stup. För att inte kärrorna skulle välta, körde man med det yttersta hjulet på en planka, fäst i berget med järndubbar, sägs det. Något spår efter dessa dubbar har vi inte lyckats finna. Ett betydande arbete har emellertid lagts ned för att bygga en åtta meter hög stenmur vid ett av de brantaste ställena.

Det skall finnas ett årtal, 1799, inhugget i berget vid Järnklevevägen. Signaturen Gregor (Bohusläningen 1959) förmodar att det ristats för att minna om ett överfall som skett här. Årtalet kan förstås också markera tidpunkten för en väsentlig vägförbättring av något slag.

Att Järnklevevägen blev ett beryktat tillhåll för stråtrövare, som överföll de vägfarande, är inte underligt. Vägen saknade räcken och det måste ha varit enkelt att arrangera en ”olyckshändelse” i backarna här. Gösta Svedung berättar att ”bokenäsingarna brukade köra i ’skacker’. De kallade det så, när de hade samlat sig tio – femton stycken, som körde tillsammans: då var det en skacka som kom. Det var säkrare så på den tiden.” Gösta Svedung har hört talas om detta av morfadern. ”Morfar bodde på Kransegårn i Gunneröd. Han talade om att de kunde höra hem hur kärrorna körde däruppe i bergen.” (Tre socknar i Lane, sid 138-139)

Traditioner om rövare kopplade till vissa vägar finns det faktiskt gott om i Uddevallatrakten. Den gamla vägen från Uddevalla till Ljungskile sades vara väldigt farlig, och längre söderut fanns också rövare (se länken till höger), det fanns en sägen om rövaren Långeben Rese vid Grytingen (strax norr om nuvarande Torps köpcentrum), där fanns rövarna i Järnkleve skog förstås, och en bit norrut, vid Hogstorp ungefär, kunde postskjutsar bli överfallna av rövare in i sen tid, ibland med eldstrid som följd, det finns till och med historier om folk som blivit överfallna av rövare på vägen mellan Herrestad och Uddevalla, och sen till sist finns ju naturligtvis den talande inskription som skall ha funnits på insidan av stadsporten i Vänersborg: "Här må man sin själ anbefalla, ty här utgår vägen till Uddevalla"...

Väg 161 har numera nästan exakt samma sträckning. Inför vägarbetet gjordes en arkeologisk utredning som utgavs 1999 av Bohusläns museum. Oscar Ortman: Väg 161, etapp Torsberg-Rotviksbro, Herrestads och Högås socknar, Uddevalla kommun. Den kan du hitta på Uddevalla bibliotek.

Text: P-A Olsson

««  Tillbaka till förra sidan