En sommar talade några av mina barnbarn om för mig att de hade varit uppe hos ”Gubben på berget”. Vad det handlade om för en ”gubbe” fick jag då inte riktigt klart för mig, saken blev aldrig riktigt utredd. Emellertid, dagarna före midsommarafton talade de om att det skulle resas en midsommarstång i en glänta i skogen uppe på höjden. Där skulle man sedan dansa och leka och den som ville kunde få köpa grillad korv och läskedrycker.

Till denna midsommarfest inbjöd man alla, både ungdom och äldre, fastboende och sommargäster. När midsommarkvällen var inne, kom många människor. Kring den lövklädda stången dansades och lektes lekar, många av uråldrigt ursprung. De flesta hade tagit med sig kaffe med tilltugg och de drycker som var och en ansåg för tillfället lämpliga.

Ja, så lekte man i den ljumma sommarnatten, i en äkta känsla av gemenskap och delad glädje. Glädje över att ännu en gång få njuta av värme, sol och grönska.

När jag lite avsides betraktade människorna kring midsommarstången, kände röklukten från grillkaret och i skymningen under ek och björk skymtade bronsåldersrösets silhuett, då slog det mig att denna syn kunde ha setts just här för 2-3000 år sedan. Även då samlades människor på just en sådan här plats, i närheten av, där ”de gamle” satts i hög.

”De gamle”, alltså förfäderna, var för forntidens folk ett betydelsefullt begrepp. Av dessa hade de inte bara fått lära allt som behövdes för att uppehålla livet i en bister verklighet, om hur man skyddade sig mot köld och vilda djur, hur man gjorde jakt- och fiskeredskap, om hur man tydde tecken i naturen, om örter som botade åkommor av olika slag. Man hade också hört förfäderna berätta om märkliga ting, om folkvandringar och om män och kvinnor som kunnat och vetat mer än andra.

Därför föll det sig naturligt för dessa människor, att alla viktiga händelser, ting och rådslag, glädjefester när solen återvänt på nytt, offerfester för gott jaktbyte och god växtlighet skulle ske i närheten av den plats där förfäderna begravts eller ”satts i hög”. Även då dansades det omkring en stång, fast den gången inte lövad men kanske bestruken med blod från offerdjur. Stången var för våra tidiga förfäder en symbol för fruktbarhet.

Även då fick männen visa sin styrka, avge sitt mandomsprov, i lekar som säkerligen var vildare och hårdare än idag. Även då gav man uttryck för sin glädje över sol, värme och frodig växtlighet.

Jag tänkte tanken att hur äkta och stark måste inte våra förfäders naturvuxna folktro ha varit som kunnat stå sig genom årtusenden trots allt som under denna tid åstadkommits, medvetet eller omedvetet, för att utplåna denna gamla kultur. I tal och i seder, i sagor och hävd, finnes ännu mycket kvar, det bör vi vara tacksamma för och värna om.

Med andakt lägger jag tillbaka bladet från våra äldsta förfäders historia för att återgå till det blad som nu skrives, som mina barnbarn visat mig en sommarkväll hos ”gubben på berget”.

Hämtat ur ”Mitt folk, i essä och dikt” av Gustav Johansson, 1993.

Barnbarnen som berättade för sin morfar om ”gubben på berget” var jag och mina systrar.
Den stora gravhögen, med en ståtlig ek mitt på, var ofta lekplats för oss barn. Midsommarfirandet det berättas om hände på 1970-talet. Den gamla vägen från Skredsvik till Holma gick enligt kartan från 1844 alldeles i närheten av gravhögen.
I gamla tider var det vanligt att man placerade sin gravplats intill vägen eller farleden för att för de resande visa sin hävdvunna rätt och sitt ägandeskap till marken. Det är dock inte säkert att denna väg är så gammal.
Namnet Gashogen har av ortnamnsforskaren David Palm tolkats som ett direkt namngivande av den gravsatte. Det är helt enkelt Gasi's hög, där Gasi skall uttalas med nasalt a. Namnet säger något om denna persons yrke, det kan nämligen översättas till vårt moderna "gåsapåg"!
Den gamla vägen svängde vid Gashoge gärde, där högen finns, ned mot ett gammalt vadställe, och fortsatte sedan till torpet Kasehogen. / Text: P-A Olsson

««  Tillbaka till förra sidan