Om morgonen, då jag som bäst lagade mig tillreds att resa från Herrestad, kom länsmannen på orten, som fått någon spaning om mig, med flit resandes till gästgivaregården, och sedan han en stund som oförmärkt språkat med mig om åtskilligt, frågade han om jag icke vore den, som färdats nu en tid långs utefter hela norra skärgården. Jag svarade ja och lade till, att jag ännu, såvida årstiden tillåter, ärnade fortfara på samma sätt uti den södra skärgården.

Länsman frågade då om jag hade pass. Jag svarade ja och viste honom först den recommendation skriven på latin, som jag hade från Academien uti Uppsala, varunder stod Academiens stora sigill. Han betraktade en stund sigillet, men som han icke förstod ett ord av den latinska skriften, sade han sig icke vara nöjd därmed utan begärde annat pass. Jag framviste då åt honom Kongl. Vetenskaps Societetens uti Uppsala recommendation skriven på svenska. Länsman tillstod att den var mycket vacker men sade därhos, att han ej heller kunde finna sig nöjd därmed, helst som en och var kunde skriva en sådan efter eget behag.

Äntligen viste jag honom mitt rätta och tryckta resepass från herr landshövdingen uti Uppsala, vilket jag vid nedresan uppvist allestäds i lands-cancellien uti Västerås, Örebro, Mariestad och Vänersborg samt dragit omsorg, att det blivit påskrivet av alla på förberörde orter boende herrar landshövdingar. Detta pass var icke heller honom till lags, utan det felade än något däri. Jag hade bort, sade han, låtit landshövdingen i orten, nämligen i Göteborg, sätta sitt namn även dit, helst som jag tog mig den dristigheten att i synnerhet resa omkring i detta hövdingadöme.

Jag svarade, att som det varit för mig en krok att resa till Göteborg enkom därföre, så har det icke kunnat ske, men han gnolade sin gamla ton och ville änteligen och nästan med våld driva mig att tillstå, det jag vore en espion, men sedan jag med något mera allvar föreställt honom att han mera, till följe av mina recommendationsbrev hade orsak att behjälpa mig på min resa än att vara mig hinderlig, blev han ganska hövlig, lämnade mig att i frid få resa härifrån till Uddevalla, och hade jag på den vägen en omväxling av åkrar, ängar och skallota backar, på högra handen syntes salta sjön. Mot middagen kom jag änteligen fram till berörde stad Uddevalla.

Pehr Kalm, Västgöta och Bohuslänska resa, 1742.

Tänk att behöva ha med sig passet för att till exempel åka på semester till Gotland! Men resepass var en nödvändighet på Kalms tid, och särskilt i denna oroliga landsända. Vad som hänt om denne lärjunge till Linné på sin första studieresa någonsin hade blivit arresterad misstänkt för att vara en spion, av denne tjurige och obildade, dock i sin tjänsteutövning grundlige, länsman på Herrestads gästgivargård, det kan vi bara spekulera om... Lagen om resepass upphävdes först 1860.


Pehr (Pietari) Kalm (6 mars 1716 – 16 november 1779) föddes i Sverige av finska föräldrar.
Kalm föddes i Ångermanland, där hans far var präst. Han växte upp i Finland och studerade från 1735 vid Åbo universitet, och från 1740 vid Uppsala universitet, med Carl von Linné som lärare.
År 1747 fick han av Kungl. Vetenskapsakademien uppdraget att åka till Nordamerika och leta efter frön och växter som kunde vara nyttiga för jordbruk och industri.
Vetenskapsakademien ville särskilt att han skulle leta efter det röda mullbärsträdet, i egenskap av föda åt de silkesmaskar man hoppades skulle starta upp en ny silkesindustri i Sverige. Den första skriftliga beskrivning av Niagarafallen som existerar kommer från hans hand.
Kalm var en stark anhängare av nyttotänkandet, ett tänkande han kanske förde vidare till sin lärjunge Anders Chydenius (1729-1803), som blev känd som en stark förkämpe för handelsfrihet och industrisamhälle. År 1765 publicerade Anders Chydenius "Den nationnale winsten", en bok där han förespråkar handelsfrihet och uttrycker den ekonomiska liberalismens fundamentala idéer, elva år före Adam Smiths "The Wealth of Nations".

««  Tillbaka till förra sidan