Tegelbruken, skeppsvarvet, hamnrörelsen och fisket gav arbete åt backstugusittare och torpare. Vintertid spanntröskade man på gårdarna; lönen var en kappe säd på varje tunna. Att hacka vallbråtet på våren var också torparegöra. när de nya ägorna efter skiftet skulle hägnas blev det ofta daglönaren, som fick baxa sten till gärdesgårdarna. De imponerande rågångarna på Tånga i Högås vittnar om vana och kunnighet med det tunga arbetet.
Vid tegelbruket på Sörvik, som anlades vid mitten av 1700-talet, då köpman Fredrik Koch köpte in de fyra gårdar, som tidigare fanns där, sysselsattes mycket folk. Senare flyttades tegelbruket till Kasen och leran hämtades allt längre upp mot Kaserna. På Sörvik anlades också under 1700-talet ett skeppsvarv, som väl dock mestadels anställde yrkeskunniga hantverkare.

Även i Skredsvik hade tegelslageriet gamla anor, hur gamla vet man inte, men redan på 1700-talet torde ett tegelbruk ha funnits på Gullmarsberg. Man kan ännu finna rester av de igenrasade ugnarna på udden norr om huvudbyggnaden. Här körde torparna lera från backsluttningarna någon kilometer från ugnarna, och som returlast tog man krossat tegel och sten att fylla igen hålorna med. På en karta från en vägdelning år 1799, är ett annat tegelbruk markerat vid gränsen mellan Cederslund och Gunnarby. Även vid Herrestads Millangård fanns det i början av 1800-talet ett tegelbruk där tegelmästare Anders Torin såg till att leran arbetades och brändes efter konstens regler.

Karl och Ernst Josefsson berättar om tegelbruket på Gullmarsberg.
”Kvärnhagern kunde också berätta om gamla tider. Han hade varit med och kört lera till tegelbruket härnere. Det var igång vid mitten av 1800-talet. Vi hittade ett solur av tegel med årtalet 1838. Därborta på Lergraven finner man den ena hålan bredvid den andra fyllda med tegel. De körde med oxar och tog skräp med tillbaka, som de lade på åkrarna eller runt byggnaderna, var helst de hade en håla att fylla ut.
Det var Wesslau som drev tegelbruket. Det ska ha varit han som sa: Det skall förr fattas vatten i Gullmarn än pengar hos mig. Det slog dock inte in. Han dog på roten, låg på knä och högg ved på ett ställe där han var ackorderad ut.”

Lechard Wesslau, arrendator på Gullmarsberg. Ritade och bekostade det första skolhuset i Skredsvik.
Kvärnhagern, torpare från Baggetorp.

Det ovanstående är hämtat ur Tre socknar i Lane med red. Gunnar Ekbergs tillstånd.

Pehr Kalm, lärjunge till Carl von Linné, gjorde dessa iakttagelser av ett bohuslänskt tegelbruk:

”Ett tegelbruk låg på vänstra handen strax vid vägen litet förrän jag kom fram till Eigst, som hörde en länsman till. Huset däri leret arbetades och varuti tak- och murtegel slogos, var byggt på famnshöga stolpar med ett brädtak över, och som tegelslageriet skedde mestendels på det vanliga sättet, så märkte jag endast följande: björkved sades ej duga och bränna tegel med, emedan den skall göra det blekt. För 100de taktegel sade de sig få en riksd:r och för 100de teglestenar en daler silv:mt. Leret arbetades utav 2 oxar, som trampade det på en plankbotten. Mitt uti denne botten stod en stock eller stolpe AB av trä, på denne stocken trädde de en något tjock järnring DE med en hake C (hela ringen med haken visas fig. K) vilken hake vette uppåt och gick litet ut från ringen, varandes av ett och samma stycke med honom.
På denne haken träddes av ringarna HHH vilkendera man vill, och fästes alltså stången FG sålunda med stocken AB. På andra ändan av stången FG äro ock ringar I I, I I, fästade fast vid stången med märlor. I dessa ringar I I, I I, äro häftade repstumpar eller remmar MP, med vilka man binder stången FG fast vid hornen på oxarna. När man nu driver oxarna, så går de omkring stolpen AB, och ringen DE vrider sig omkring tillika. Tycker man att oxarna trampat nog på ett ställe, så ömsar man ringarna H, till exempel: man ömsar från H 1 till H 2, på det leret på alla ställen må bliva trampat. Ifrån rummet, där oxarna trampa, till själva stocken AB

eller så långt som är emellan H 3 och den närmaste av ringarna I I, vari repstumparna sitta, lägges på plankbottnen intet ler, emedan oxarna skulle hava svårt att så när vid centrum och axeln eller stocken AB kunna gå omkring. Över huvudet och synen på oxarna hänges ett skinn eller något annat, dels på det de icke måge veta att de gå omkring och följaktligen bliva yra, utan tro att de gå ända fram, dels ock att de ej måge se sina förra spår och fjät och således söka, som boskapen gemenligen plägar göra, stiga i samma hål de med fötterna gjort förut, utan nu nödgas i brist av syn, var gång trampa och stiga i nya fjät och hål och således arbeta leret jämnt överallt.”

Pehr Kalm, Wästgötha och Bahusländska Resa förrättad År 1742. (Sthlm 1746.)

««  Tillbaka till förra sidan